Fotografins historia
1900-talet
1900-talets foto
I början av 1900-talet stabiliserade sig fotografin som konst- och medieform. Utövarna fann en grund att stå på genom att skildra människors liv i alla former och de använde gamla kunskaper genom att kombinera foto-secessionens estetiska former med fotojournalistikens dokumentära och dessutom vad man lärt sig av den rörliga fotografin.
Fotografin blev också påverkad av tidens tre idéströmningar - expressionism, abstraktion och fantasi men var framför allt inriktat mot verklighetens realism och följde därför sin egen utveckling.
Parisskolan
Den moderna fotografin hade hjälp av tidens tekniska utveckling som till exempel Eastmans handkamera från 1899 och 35mm-fotografins utveckling. En kamera som hette Leica (1924) betydde mycket. Den var en lätt småbildskamera, rymde 36 bilder och utvecklades så småningom till att ha utbytbara objektiv.
Parisskolan (L'ecole de Paris) är en gemensam benämning på konstriktningar som uppstått i Paris under 1900-talet och haft sitt centrum där. Parisskolan upphörde under 2:a världskriget då konstnärerna skingrades.
Den moderna fotografin kan sägas börja vid sekelskiftet med den lågmälde Eugene Atget i Paris. Han vandrade runt och plåtade vardagliga motiv i staden, gärna folktomma och "oviktiga". Han tyckte att allt som fängslade hans uppmärksamhet var värt att fotograferas, en konstform som senare fick namnet objet trouvé, som betyder "upphittat föremål" på franska. Konstnärerna kunde leta upp vilket föremål som helst, i naturen, på gatan eller soptippen och göra det till konstverk bara för sin egen skönhets skull. Exempel på Atgets fotografi är "Damm, Versailles" där tiden tycks stå stilla.
Atget: Bassin d'Encelade, Versailles, 1923
André Kertész fortsatte med samma sorts fotografi som Atget. Han fångade till exempel en blind musikant som han såg på gatan i sin hemmiljö i Ungern.
Kertesz: Wandering Violinist, Abony, Hungary 1921
Också efterföljaren Brassaï ägnade sig åt att fånga det han såg i det nattliga cafélivet (se "Montmartres Bijou" 1932 här nedan) så som målaren Toulouse-Lautrec hade gjort i slutet av 1800-talet.
Brassaï: Môme Bijou au bar de La Lune, Montmartre, 1930-1932
Den största talangen i Parisskolan hette Henri Cartier-Bresson och var en mästare i att skildra det han själv kallade "det avgörande ögonblicket" vilket betyder att fånga motivet just när det berättar som mest. Han jobbade mycket med kompositionen och rörelsen som i bilden här bredvid. Mannens ansikte är inte med, så betraktaren kan inte vara säker på rörelsen, vilket gör bilden mer kraftfull, menar kritiker.
Cartier Bresson: Mexico, 1934
Den amerikanska skolan
Om Parisskolan arbetade med "det avgörande ögonblicket" så arbetade den amerikanska skolan med "direktfotografi" eller "straight photography" som den moderna fotografins fader i USA, Alfred Stieglitz kallade det för. Med sitt val av motiv berättade han vad han tyckte, som i "Passagerare på mellandäck" 1907 där de lägst betalande befann sig på mellandäck och de som betalade mer höll till på övre däck och landgången delade av scenen visuellt.
Stieglitz: The steerage, 1907
Stieglitz direktfotografi kan verka rak och osminkad men speglade också hans känslor, vilket var nytt i fotohistorien. Han såg fotografin som en möjlighet att ge uttryck för sina erfarenheter ungefär som en konstnär arbetar.
Ett alternativ till Stieglitz direktfotografi blev Edward Westons fotografiska purism (=renhet, kom ihåg Bauhaus!). Han ville få betraktaren att se det allmängiltiga med nya ögon. Pepparfrukten i bilden här nedan är både verklig och overklig eftersom den är så stor och kraftigt beskuren. Man tvingas att studera fruktens alla former.
Weston: Pepper N.o30, 1930
f/64-gruppen
Weston arbetade ihop med Ansel Adams, de två och några till bildade 1932 "Group f/64". Namnet står för den minsta bländaröppningen och Adams använde den för att få skärpa i hela bilden, en enlighet i detaljer och djup.
Adams var den främsta landskapsfotografen i Amerika och hans bilder har blivit berömda för deras renhet och frid, bland annat "Moonrise, Hernandez, New Mexico" där han fått fram hela gråskalan, från svartaste svart till vitaste vitt.
Adams: Moonrise, Hernandez, New Mexico, 1941
Glamourfotografi
När nu fotografin etablerat sig så ökade också efterfrågan på fotografer som yrkesmän.
Den första fotografen som blev anställd på en tidning hette Margaret Bourke-White. Hon anställdes först på "Fortune" och senare på "Life" där hon bland annat fotograferade omslagsbilderna.
I bildpressens spår följde likartade stilriktningar, till exempel mode- och glamourfotografin. Edward Steichen var en av de ledande på området och han gjorde mycket konstfulla bilder.
Glamour är ursprungligen ett engelskt ord som betyder ungefär "flärdfull attraktionskraft" och Steichens bild av Greta Garbo 1928 utstrålar väl just det. Han lyckades få fram hennes uttrycksfulla ansikte mycket genom att få henne att dra upp armar och händer runt huvudet som ramar in och riktar uppmärksamheten dit.
Steichen: Greta Garbo, 1928
Viktigt för fotografin var också den utställning Steichen ordnade i New York 1955. Den hette "Family of Man" och bland annat visades Wayne Millers bild av ett barn som föds, en dramatisk, kanske chockerande ögonblicksskildring.
Miller: från "Family of man", 1955
Tyskland och den nya sakligheten
Tyskland präglades av Bauhaus och funktionalismen under 1920-talet, så även fotografin. Bilderna fick uttryck av beskrivande karaktär. De betonade materialismen. Denna stilriktning brukar benämnas som "Die neue Sachlichkeit", den nya sakligheten.
Ett exempel är Albert Renger-Patzsch som i "Keramikerns händer" skildrar teknik och form på ett rakt och rättframt sätt utan att egentligen beskriva personen som drejar.
Renger-Patzsch: Töpferhände, 1925
Den fotografiska utvecklingen i Tyskland blev hårt kontrollerad när nazisterna övertog makten. August Sander gjorde 1929 en bok som hette "Vår tids ansikte" och visade 60 människor i sina respektive yrkesroller. Ansiktsuttrycken visade ett Tyskland som var på väg att tas över av nazisterna och det fick som följd att nazisterna beslagtog boken.
Sander: från "Antlitz der Zeit. Sechzig Aufnahmen deutscher Menschen des 20. Jahrhunderts", 1929
Krigsbilder
Åren 1930-1945 engagerade sig fotograferna i politiska och sociala konflikter då alla kom att leva mitt i världskrigets Europa. Den kanske mest kände krigsfotografen var Robert Capa och han var med ute på fältet. Han fotograferade "En regeringssoldats död" 1936 under det spanska inbördeskriget. Bilden visar just det förskräckliga dödsögonblicket. Själv dog Capa av en landmina i Vietnam 1954.
Capa: Loyalist Militiaman at the Moment of Death, 1936, © Magnum
"Migrant mother, California" heter den bild som blivit symbol för sin epok. Det är dokumentärfotografen Dorothea Lange som tog bilden 1936 när hon träffade på tusentals svältande tillfällighetsarbetande på en bönplantage i Kalifornien. Bilden publicerades och fick som följd att regeringen genast delade ut mat och satte upp biståndsstationer.
Lange: Migrant mother, California, 1936
Fantasibilder
En grupp fotografer arbetade med fotografin mer laborerande, lekande. Det var på 20-talet som fotomontaget och fotogrammet uppfanns och uppmuntrade till nya inriktningar.
Fotomontage
Om man klipper sönder olika delar från fotografier och sätter ihop dem till en ny bild får man ett fotomontage. En av föregångarna på området var Henry Peach Robinson som klippt ihop flera negativ till en bild på 1800-talet.
Med fotomontage-teknik kunde man uppnå väldigt surrealistiska kombinationer (surrealism kan ungefär översättas med "öververklighet"). I ett surrealistiskt fotomontage sätter konstnären ihop olika delar som inte passar ihop och får nya otroliga bilder. Herbert Bayer från Bauhausskolan gjorde bland annat fotomontaget "Lonely Metropolitan", ensam stadsbo.
Bayer: Lonely metropolitan, 1932
Fotomontaget användes också för att göra affischer ofta i politiska sammanhang, John Heartfield gjorde "Som på medeltiden, så i Tredje riket" 1934, en besk kommentar till nazismens framfart.
Heartfield: Wie im mittelalter...so im dritten reich, 1934
Fotogram
Fotogrammet får man genom att lägga föremål direkt på fotopappret och sedan belysa. Man hoppar alltså över själva negativet. Fox Talbot var en föregångare till den här tekniken när han på 1840-talet gjorde negativa bilder av växter.
Fotograferna använde den här tekniken för att ge "döda" föremål nya betydelser. Den kända fotografen Man Ray använde sig av slumpens metod. Han släppte ner föremål på pappret, såg vad det "blev" och rättade till det som behövdes. Ett exempel är nedanstående"Rayogram" från 1924.
Man Ray: Rayogram, 1924
Bland andra kreativa fotografer kan man hitta Bauhausläraren Lazlo Moholy-Nagy som gjorde en variant av fotogram genom att använda en kamera utan objektiv som han rörde på samtidigt som han exponerade. Föremålen fick rörelsesvansar. Också Berenice Abbott som undersökte fysikens krafter genom att dubbelexponera pendelns rörelse.
Moholy-Nagy: utan titel
Abbott: Multiple Exposure of a Swinging Ball, 1958