Fotografins historia
1800-talet
De första fotografierna
Redan på 1600-talet skulle lådkamerorna ha kunnat användas för fotografering men det var ingen som kommit på hur.
Först 1725 började Johan Heinrich Schulze undersöka om hur silversalter blev mörkfärgade av ljus. Hans teorier blev uppmärksammade men det dröjde ända till 1822 då den franska uppfinnaren Joseph Nicéphore Niepce framställde det första varaktiga fotografiet.
Han hade experimenterat en del och kommit fram till ett ämne som hårdnade istället för mörknade när ljus träffade det. Han exponerade bilden på en tennplåt. Sedan kunde han torka av de mjuka delarna med en lösning och fick en varaktigt positiv bild där de ljusa partierna representerades av asfalt och de mörka av det rena tennet. Det har fotografiet och några andra han gjorde har han kallat för heliografi som betyder solteckning.
Nièpce: Utsikt från fönstret, heliografi, 1826
Fotografiet föreställer utsikten från fönstret i Niepces arbetsrum. Studerar man fotot noga ser man att båda sidorna av gården är solbelysta och det beror på att exponeringstiden var så lång som 8 timmar en sommardag!
Exponeringstiden var alldeles för lång för att metoden skulle vara användbar men när Niepce några år senare slog sig ihop med Louis Jacques Mandé Daguerre hände det något med forskningen. Efter gemensamma kemiska och mekaniska forskningar presenterades dagerrotypin, en metod som baserades på positiva exponeringar. Det var den fototeknik som först kom till användning i större omfattning. Metoden gick ut på att kopparplåt med ljuskänslig silverjodid exponerades i kameran. Sedan framkallades plåten med kvicksilverånga och fixerades med natriumtiosulfatlösning. Det gick inte att göra kopior av bilden annat än att ta ett nytt likadant fotografi. Daguerres teknik var så framgångsrik att han gjorde världens första fotohandbok 1839.
Daguerre: Konstnärens ateljé, dagerrotyp 1837
Nästa förgrundsfigur hette William Henry Fox Talbot. Han lyckades framställa positiva bilder från ett pappersnegativ 1839 genom kontaktkopiering. Hans metod kallades kalotypi (eller talbotypi) som betyder vacker på grekiska.
Henry Talbots metod att kunna framställa hur många positiva bilder som helst från ett negativ är den princip som modern fotografi baseras på.
Talbot: Utan titel, kalotypi 1853
Porträttfotot
Niepce, Daguerre och Talbot var portalgestalter för fotograferandet som kommit för att stanna. Konsten var i och för sig fortfarande utvecklingsbar och fick till exempel skjuts framåt när de tunga torrplåtarna kunde ersättas av film. Filmen var betydligt lättare och inte heller så skör.
Fotots spridning och etablering i samhället fick sina konsekvenser framförlagt för konstnärer. Först var det konstnärerna som använt kameran som hjälp att teckna. Sen blev de av med sina säkra inkomstkällor som poträttkonstnärer då fotografen mycket snabbare och mer verklighetstroget kunde porträttera hela familjer, dessutom billigare.
När Adolphe Eugène Disdéri 1854 uppfann visitkortsporträttet kunde plötsligt alla bli porträtterade för en billig slant. Fotot blev på så sätt ett led i demokratisträvan. Den "vanliga" människan blev synlig.
Disdéri, Carte de visite (prinsessan Bonaparte), 1862
Gaspard Felix Tounachon, mer känd som Nadar var en välkänd porträttfotograf för sin tid. Egentligen hade han varit konstnär och endast tagit hjälp av kameran för sina naturstudier men blev biten av teknikens fördelar när hans kulle porträttera 280 personer i ett litografiskt verk och gick snart helt över till fotografin.
Nadar fotograferade skådespelerskan Sarah Bernhardt vid många tillfällen på 1860-talet och de bilderna blev föregångare till moderna glamourbilder. Han arbetade med ljusspel och skapade väldigt skulpturala bilder
Nadar: Sarah Bernhardt, 1859
Stereofotografi
1849 uppfanns en kamera med två objektiv som tog två fotografier samtidigt. Genom de två bilderna blev det stereo på motsvarande sätt som vi ser med våra egna ögon. Sedan skulle man titta på stereobilderna genom en speciell apparat, stereoskopet, och få en tredimensionell upplevelse.
Stereofotografin blev en modefluga och den var också ett viktigt genombrott eftersom man kunde se världen i nya dimensioner och inte endast i det traditionella perspektivet.
Flugan blev inte långvarig. Människan var för van att se bilder i en dimension och dessutom klarade inte ny teknik att reproducera stereobilder.
Fotografins roll
Fotografin tog sig plats i människors sinnen genom att erbjuda hela världen för betraktarna, plötsligt kunde den upplevelsetörstande se platser han eller hon aldrig varit på utan att resa långt, dyrt eller länge. Till exempel gav sig Nadar upp i luftballong och fotograferade Paris.
En landskapsfotograf som tog plats i människornas sinnen var Timothy O'Sullivan. Han fotograferade Cañon de Chelle (Canon de Chelly) på ett väldigt estetiskt sätt. Bilden gav ett mäktigt intryck och han behärskade verkligen gråskaletekniken.
O'Sullivan: Ancient ruins in the Canon de Chelly, 1873
Konflikten mellan fotograf och konstnär som uppstod med det nya mediet är väl än idag ett ämne för diskussion. Man undrade vad som var fotografins roll och vad som var konstnärens. Många var misstänksamma mot de porträttfotografer som börjar florera och menade att foto inte var en konstart.
En förespråkare av den åsikten var bland annat tecknaren Daumier som i sin "Nadar lyfter fotografin till konstens höjder" 1862 ger uttryck för situationen.
Daumier: Nadar elevant la photographie a la hauteur de l'art, 1862
Fotojournalistik
Fotografin fick söka sig egna vägar, skapa sin egen nisch. En ny form av fotografi blev fotojournalistiken. Kameran var ju ett utmärkt verktyg att ta med sig för att dokumentera händelser.
Den första stora fotojournalisten var Mathew Brady som skildrade det amerikanska inbördeskriget på ett helt nytt sätt, annorlunda än tidigare skildringar av krig. Han kunde visa upp krigets fasor mera osminkat än någon dittills sett.
En av hans assistenter, Alexander Gardner, tog bilden som blivit ett riktmärke i konsthistorien, bilden av döden på slagfältet. En anonym soldat ligger bland stenarna nästan helt osynlig för eftervärlden. En symbol för den grymma verkligheten.
Gardner: The home of a rebel sharpshooter, 1863
Dokumentärfotografi
Under senare delen av 1800-talet spelade pressen en viktig roll förde fattigas hårda verklighet. De började dokumentera hur folk levde, inte på något romantiserat sätt utan som krass verklighet vilket uppmanade till sociala engagemang.
När fotoblixten uppfanns på slutet av 1880-talet kunde Jacob Riis använda överraskningen som arbetsmetod. Han var polisreporter och rörde sig bland de kriminella gängen. Här började han plåta och satte igång kampanjer i tidningarna som i många fall ledde till förbättringar, både vad gällde kriminaliteten och bostadsförhållanden.
Riis: Bandits' Roost, 59 1/2 Mullberry st. 1888 (beskuren)
Måleriskt foto
Mitt bland de olika läger av konstnärer och fotografer fanns de måleriska fotograferna. De tyckte att dokumentärfotografin var rå och ryggade lite inför den. Istället ville de se fotografin som konst genom att imitera måleri och trycksaker.
Det var framförallt i England som det måleriska fotot hade framgång. Skön konst hade enligt dem alltid moraliska motiv eller ädla känslor.
Henry Peach Robinson blev en känd konstnärlig fotograf. Han gjorde bland annat bilden "Fading Away" som var ett sentimentalt negativcollage om döden. Hans metod var att sätta ihop flera negativ till en bild, inte på något tekniskt avancerat sätt, utan rent praktiskt.
Peach Robinson: Fading away, negativmontage 1858
En annan konstnärlig fotograf var Julia Margaret Cameron som skildrade samtiden och porträtt av sina bekanta på ett väldigt berättande och lyriskt sätt. Porträttet här intill föreställer skådespelerskan Ellen Terry. Lägg märke till att även beskärningen av bilden är annorlunda.
Cameron: Sadness (Alice Ellen Terry), 1864
Naturalistiskt fotografi
Peter Henry Emerson representerade ett naturalistiskt fotografi som byggde på vetenskapliga principer. Fotografen skulle sträva efter att avbilda verkligheten, och undvika fotomontage och liknande. Han fotograferade naturen och var skicklig på att få fram en varierad gråskala i bilderna.
Emerson hade blan annat teorier om att ögat bara uppfattar det centrala partiet i en bild med full skärpa och experimenterade därför en tid med korta skärpedjup och vad man idag kallar "soft focus", vilket innebär att endast en del av bilden har full skärpa.
Emerson: At Plough, The End of the Furrow, 1887
Fotosecessionen
Fotosecessionen var en grupp som bildades på 1890-talet. De ville höja nivån hos konst och drev bland annat frågan om fotografi var konst.
De sökte en metod som var oberoende av vetenskap och teknologi och försökte få bilderna att likna måleri så mycket som möjligt. De preparerade kopieringspappret för att skapa speciella effekter och använde gärna platinaimpregnerat papper för att få fram gråtoner i bilderna.
Deras verk blev väldigt speciella. Gertrude Käsebier gjorde "Kristallkulan", en bild om magiska krafter och uttrycket har blivit just - magiskt!
Käsebier: The Crystal Gazer, platinatryck 1904
Fotosecessionen lyckades uppnå sina mål att få fotografin erkänd som konst i större kretsar men de lade ner sin verksamhet när modernisterna kom och gjorde klart att fotografins framtid inte låg i att efterlikna måleriet. Foto-secessionen hade varit bra på ett sätt. Den lärde fotograferna mycket om komposition och ljussättning.
Rörlig fotografi
Eadweard Muybridge skapade den rörliga fotografin. Han uppfann en kamera 1877 som kunde fånga rörelse i löpande följd och fotograferade tusentals bilder som skildrade människor och djur i rörelse. Det här var något nytt för fantasin och uppmanade till nya möjligheter.
Muybridge: Rörelsestudie, 1880-talet
Etienne-Jules Marey utvecklade rörlig fotografi till konst. Han var egentligen fysiolog och sökte efter den vetenskapliga sanningen av en gående man men uppnådde också en väldigt estetisk sanning med sina bilder!
Marey: Kronofotografi, 1883
Muybridge och Marey var portalgestalter för den tidiga rörliga fotografin och säkerligen en stor inspirationskälla för kommande moderna fotografer.